Mamma Linda

Av personliga skäl kommer jag ta en pause i bloggandet ett tag.

Här är en bild på mig och Frida som togs när våra stipendium delades ut :)

Nu är första dagen för Alvin på dagis avklarad, inskolningen är i 2 veckor och vi föräldrar ska vara med hela dagarna.
Just nu är det väldigt rörigt, avdelningen är ny öppnad, allt är nytt och fröknarna likaså.

Jag som tycker att det är för tidigt för Alvin att börja på dagis fick ont i mitt mamma hjärta i dag när Alvin efter en halv timma på dagis blir rejält biten utav ett annat barn. Alvin vart så klart jätte ledsen och rädd, och jag likaså, fick en klump i magen och kände att jag hellre tog hem honom än att han skulle gå där och vara rädd varje dag.

Näe fy, så det tar emot att åka till dagis i morgon, även fast jag själv kommer vara med. Lilla killen <3

I dag fick vi verkligen sovmorgon, men när man sover så här länge så känns det som om man bara blir tröttare.

Alvin springer runt och säger bajs hela tiden, och kallar även Niklas för mamma. Han är så otroligt go. Elvira och jag satt i går och kollade på bilder från när Alvin var nyfödd. Hon vart helt till Sig, åh jag älskar min Alvin sa hon flera gånger.

Elvira har blivit en sån bestämd liten tjej och i bland säger hon så roliga saker så att det är svårt att hålla sig för skratt.

Det är verkligen fantastiskt att vara mamma, att se sina barn utvecklas är en gåva.

Tyvärr är inte alla människor ärliga, och tyvärr blir vi alla svikna någon gång i livet på ett eller annat sätt.

Det är exakt vad jag har blivit, dom senaste dagarna har varit väldigt tuffa men jag är så glad att jag har Niklas och barnen !

En sak har jag lärt mig, jag tar ingen skit . Ingen ska klampa ner på mig igen, men det är svårt att vara stark när man känner sig svag, när man gång på gång blir sviken så känns det som om denna person sparkar på mig som redan ligger ner!

Nej fy, nu får det vara nog med elende för i dag !
Nu ska jag krypa ner i sängen och se film !

Jag har fått en del fin respons på inlägget jag skrev om mitt liv !
Jag vill tacka så mycket för alla fina och värmande ord !
Ni är fantastiska !

Det är så skönt att det är helg igen, det blev tomt i dag bär Niklas gick till jobbet efter denna långa ledighet tillsammans. Han jobbar endast måndag nästa vecka sen är han pappa ledig i 2 veckor, han ska skola in Alvin på dagis och det känns så skönt att vi gör det tillsammans. Jag tror inte Alvin kommer tycka det är jobbigt att börja på dagis, utan det är snarare jag som kommer tycka att det känns jobbigt. Min lilla lilla bebis har blivit sååå stor.

Vi har nu under kvällen varit hos svärföräldrarna på god middag, vi blev kvar rätt länge i dag, men vad gör det när man är ledig i morgon ?

Hoppas ni haft en trevlig dag/ kväll.

Kraam

Niklas var hemma i från jobbet i dag då jag i går kväll trodde jag åkt på magsjuka. Tror dock inte det är det då jag bara har ont i magen och mått illa, i bland när jag är stressad kan det visa sig så och stressad det finns det många orsaker till att vara.

Vi har bara varit hemma i dag och tagit det lugnt, och nu ska vi äta tacos tillsammans med Barnens farbror Erik och Moster Jennifer , och Linus .

Sen är tanken att bara lägga mig i sängen och se någon bra film!

Kram

Det är natt, månen lyser på himlen. Jag är endast 13 år gammal, 13 år med en ångest som skulle kunna äta upp mig totalt inombords. Jag sitter i min korgfåtölj vid fönstret, känner mig ensam och så liten.
Luften tar slut, och jag ser inget annat sätt att hantera mina känslor på än att rikta det mot mig själv.
Allt var ju ändå mitt fel, mitt fel för att jag var så dum som gick dit ändå, jag kanske bad om det ?
Kanske hade för utmanande kläder ? Hur som helst så var det den här kvällen som blev min resa in i självdestruktiviteten, det var den här kvällen som jag för första gången skar mig själv.

Efter den här kvällen när månen lös så starkt på himlen fortsatte allt att gå ut för. Jag försökte dölja destruktiviteten så gott som det gick, och jag lyckades. Jag lyckades dölja det under ett helt år, doch då var det redan försent. Jag hade redan skurit mig själv varje dag i ett år, 365 dagar och Ärr för mycket.

Jag fick samtals kontakt som stöd hos specialister som jobbade med tjejer som blivit just sexuellt utnyttjade. Men jag sa aldrig något.
Situationen hemma blev tillslut ohållbar, och efter ett självmordsförsök hamnade jag inom psykiatrin. Meningen var att jag skulle vara kvar över en helg, men jag blev kvar ett helt år.

Året inom barn psykiatrins väggar, utan något verkligt liv fick mig enligt mig själv att bli sämre.

På sommaren stängde psykiatrins vårdavdelning i örebro och jag förflyttades till en annan stads BUp som örebro sammarbetade med. Detta gjorde mig ännu sämre. Utan någon orsak hamnade jag gång på gång i bältesäng med tvångs injektioner stesolid. Detta blev för mig ännu ett övergrepp. Mina föräldrar gjorde allt som dom kunde för att ta mig därifrån, men så fort personalen fick vetskap om detta tvångs omhändertogs jag med LPT. Det innebar att mina föräldrar inte längre hade vårdnaden om mig.

Nu handlade det bara om att försöka vara kvar i den situationen som var och räkna ner dagarna tills det var dags att flytta tillbaka till Örebro igen. När den dagen kom kunde jag inte vara annat än lättad. I Örebro togs jag emot utav mina kontakt personer som fick ta del av min historia.

Månaderna gick och det fanns ingen chans till att jag skulle kunna flytta hem så som situationen med mig såg ut. Socialen kom in i bilden och tvångs omhändertog mig med ett LVU. Dom hade hittat ett behandlingshem / skyddat boende åt mig i Stockholm för sexuellt utnyttjade tjejer.
Vi den här tidpunkten hade jag inte ätit någon mat på 6 månader. Jag hade gått ner 30kg och det fanns inte mycket kvar av mig. Näringen som jag fick i mig fick jag via sonden och då låg jag inne på medicin avdelningen på sjukhuset för att vätskas upp.

Jag flyttade till behandlingshemmet januari 05. Då tog sonden bort för behandlingshemmet trodde att jag så småningom skulle börja äta.

Jag kommer så väl ihåg den dagen när jag skulle åka. Socialen kom och mina föräldrar. Allt var packat och klart i bilen, jag stod och grät och kramade min pappa. Jag sa flera gånger att jag inte ville. Han sa då : trivs du inte så kommer jag och hämtar dig.

Jag hoppade in i bilen, tårarna rann och jag kollade ut genom fönstret och såg pappa stå och vinka och jag såg han försvinna mer och mer.

När jag kom fram till Stockholm möttes jag utav dom andra tjejerna som bodde på hemmet och personalen. Jag blev varmt välkomnad, och blev även presenterad för min häst. Här jobbade dom så. Alla tjejer fick en varsin häst, en häst att ta hand om.
Min häst hette Tröstur , det betyder tröstare på isländska och det var precis vad han var, han blev min bästa vän.

Första tiden i Stockholm var väldigt tuff, bara det att vara så långt från familjen med helt nya främmande människor gjorde mig rädd. Men här knöts snart nya band, och jag fick nya vänner. En av dom var min fina vän Amanda. vi delade allt tillsammans och var oskiljaktiga under flera års tid. I dag lever hon tyvärr inte, men jag är så otroligt tacksam för dom minnena och dom åren som vi delade tillsammans.

Efter ett tag började jag må jätte dåligt igen, det var så, det kom och gick i perioder. Jag kom in i en självdestruktiv period igen ,skar mig, rymde, drack alkohol i allt för stor mängd och en rad självmordsförsök gjordes.
Situationen blev hår ohållbar, jag kunde inte rymma varje helg, bli tagen utav polisen och utsätta mig själv för den faran som jag gjorde, jag kunde nu inte längre vara kvar i Stockholm. Blev hemkörd till mins föräldrar , till en ny lägenhet där jag inte hade ett rum och jag kunde inte känna mig mer än vilsen. Det tog nästan 2 timmar innan det ringde på dörren, pappa öppnade och kom in med tårfyllda ögon, i dörren stod 3 poliser som sa att dom skulle hämta mig och köra mig till paragraf 12 hem.
Vi kunde inget göra, det var bara att följa med. Jag kramade papp hårt på gatan och medans polisen satte in mig i bilen satte sig pappa på marken mitt i bilvägen och grina o bad dom om att inte ta mig.
Bilen rullade sakta i väg igen, och precis som när jag flyttade till Stockholm då såg jag pappa försvinna och bli mindre och mindre ju längre bort vi kom.

Jag skulle nu placeras på ett paragraf 12 hem i Göteborg. På väg dit så skulle dom som körde mig in till en polisstation och göra något arbete, medans dess fick jag sitta i en fylle cell, helt ensam. Jag var så rädd, men tillslut öppnades en dörr och vakten kom in och började prata med mig, det gjorde mig lugn, han försökte stå kvar så länge det var möjligt tills vi skulle åka. Men då han hade andra att ta hand om blev jag lämnad själv i det kala rummet.

När jag väl var framme i Göteborg fördes jag in i ett rum, där skulle man ta av sig alla sina kläder, duscha och bli visiterad. När detta var klart fick man nya kläder utan personalen som inte tillhörde än själv.
När jag kom in på avdelningen och in på mitt rum, vart jag rädd, rummet såg precis ut som i fyllecellen på polisstationen, allt satt fast i väggen och man fick inte ha en endaste grej i början, kollade jag ut såg jag rastgården, det var galler och nät över hela huset.
Vad gjorde jag här ? Jag kände mig som en fånge, dom sa att det var för att skydda mig, men jag kallar det än i dag ett fängelse.
Här var det stränga regler. Man åt på plast tallrikar och drack ur plastmuggar. Man vart inlås på rummet mellan 15-16. Läggdags var klockan 20:00 och varje gång man gick ut från sitt rum gick larmet.
Här var jag i 4 månader, jag klarade inte av situationen och lyckades tyvärr med ett självmordsförsök på ett sånt hårt ställe, denna gången var det riktigt nära att jag inte skulle klara mig, jag hamnade på sjukhus och sedan när jag kom tillbaka till isoleringen. Efter ett tag lugnade allt ner sig och jag ringde till socialen och bad om att få komma tillbaka till Stockholm, vilket jag fick.

Att få komma ut igen, se andra människor och framför allt komma tillbaka till min häst, kunna träffa min familj igen var det bästa av allt.
Jag mådde fortfarande jätte dåligt men kravet för att jag skulle få bo kvar var tvungen att hållas.
Jag skadade mig själv en del fortfarande, men bad mer och mer om hjälp, fick en jätte bra samtalskontakt på Kungsholmen och för första gången skulle jag få åka hem på permission över en helg.

Efter ett tag blev det permission varje helg och så småningom träffade jag Niklas. Tillslut fick jag ansöka om att flytta hem , det var en lång procedur, men jag fick !

Jag har sett och upplevt saker som jag inte önskar någon annan människa, nattlivet i Stockholm, hur droger tar död på närstående, osv

I dag lever jag som vem som helst, dock med ett större bagage än andra. Det jag varit med om har påverkat mig som person, det finns fortfarande dagar då jag kan bli extra påmind, eller känna sorg över allt som gått förlorat.
Men jag har bara blivit starkare med det som hänt, att välja yrke är i dag enkelt för mig. Jag vill jobba med barn och ungdomar som har det svårt.

Jag har funderingar på att skriva en bok, dock vet jag inte hur intressant läsning det här är ?

Har suttit en liten stund nu med att försöka hitta något sommarjobb. Men det verkar inte som om det kommit upp så mycket än.
Jag hoppas iallafall på att praktiken jag ska göra snart kanske leder till sommarjobb. Dock får jag inte välja praktiken själv, så jag är väldigt nyfiken på vart jag kommer hamna under 4 veckor :)

Här skålas det nya året in <3