Mamma Linda

Nu är årstiden här, den finaste och varmaste, helt underbart. Men jag önskar jag kunde njuta, jag önskar jag kunde gå som alla andra, i klänningar, linnen, kjolar, bikini.
Mina ärr finns ständigt där och tär på mitt självförtroende. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag göra så mot Mig själv ? Det har nu gått 6 år sen sist, jag önskar jag kunde ha insett och förstått som 14 åring vad jag gav mig in i, hur framtiden skulle se ut.

Jag önskar inget annat än att jag skulle ha råd att gå till en plastik kirurg och kunna ta bort alla ärren med laser, det är min dröm, jag vill att mina barn ska ha en mamma med självförtroende, en mamma som kan gå klädd som andra mammor, en mamma som kan ta med sina barn till badhuset..
Jag vet även att det kommer komma en dag då barnen förstår vart mina "streck" på kroppen kommer i från, och jag vill inte att dom ska påverkas utav det av tex kommentarer från vänner.

Jag lever, jag klarade mig och jag har allt jag behöver, men för att kunna må bra helt i mig själv, så måste mina ärr tas bort.

Det är en stoor kostnads fråga, och som det ser ut nu, kommer det dröja länge.
Jag önskar att ett under kunde ske.

// Linda

I dag är det 49 dagar kvar, 49 dagar till den största dagen i mitt liv. 49 dagar då jag ska vara brud, då dagen bara är våran. Denna dag är stor , så stor.
Jag kommer även få återse en massa underbara människor från Sthlm, mina själssystrar och mina "extra mammor", 6 år har gått sedan vi träffades sist , på riktigt.
Ingen dag kan slå denna , allt kommer bli helt underbart !

Om 7 veckor är det våran dag, våran alldeles speciella dag, en dag som vi kommet bevara djupt i våra hjärtan så länge vi lever.

Denna dag ser jag fram emot att få dela med våra vänner och släkt. Vi har valt att ha ett barnfritt bröllop, dom enda barnen som kommer närvara kommer vara Alvin och Elvira så klart.

Det dumma är att detta väcker en del sura miner hos andra...

Nervositeten smyger sig på, och jag ser fram emot denna dag. Och hoppas att trots alla omständigheter att den ska bli fin.

Kram

Man kan undra hur samhällets regler och lagar egentligen fungerar. När jag var liten vart jag utsatt under min uppväxt utav en nu dömd pedofil. Jag tilldelades ett skadestånd på över 100 000kr som jag skulle fått tillgång till på min 18 års dag. Min dröm var att kunna ta bort mina ärr på kroppen från den tiden med hjälp utav laser behandling och ta med mina barn på en resa. När 18 års dagen väl kom så fick jag höra utav min mamma att pengarna satt på ett låst konto tills jag var 20. När 20 års dagen väl kom, fick jag reda på saldot på kontot, det var 27kr på kontot. Pengarna hade min mamma använt upp på 6 månader på sig själv under tiden jag satt på behandlings hem. Här skedde något fel, en överförmyndare ska alltid ta hand om kontot, vart var den överförmyndaren?
En tid efter detta fick jag reda på att min mamma skrivit på ett abonomang i mitt namn för eget bruk i en mobil butik i Örebro. Tillslut efter mycket om och men fick jag butiken att ta bort abonomanget men min mamma sitter än i dag Kvar med en gratis mobil som hon slapp betala för. Butiken gjorde ingen anmälan på min mamma. Vilket egentligen är deras skyldighet.

Efter ett tag när jag adress ändrade till egen adress så damp det ner inkasso krav efter krav , saker mamma hade i mitt namn, saker som bredband hon tecknat när jag bodde på behandlingshem. Hur jag än förklarat för företagen att det inte är jag som tecknat dessa så är det ingen som lyssnar " alla brukar säga så"

Jag gjorde en polisanmälan, detta lades ner, jag har sökt kontakter med advokater men alla har avvisat mig då som sysslar med brott. Är detta inte ett brott ? Detta är en stor kränkning och detta påverkar både mig och min familj i dag.
Hur samhället fungerar är en fråga, och här står jag i ett kaos som inte går att lösa, och helt utan hjälp.

// Linda